Att skicka avdankade artister till eurovision..

Long time no see! Men nu är jag tillbaka!

Så, då är alltså första semifinalen över. Jag ska erkänna att jag inte är ett speciellt stort eurovisionfan men när det väl är i Sverige så får man ju bjuda till lite. Tycker att sändingen flöt på precis som man förväntar sig när det är ett svenskproducerat arrangemang. Har inte lyssnat in mig så pass mycket att jag kan tycka till men jag gillar Nederländerna (som tack och lov tog sig vidare igår!) och Norge mycket. På fredag åker jag ner för att se den stora finalen på lördag. Ser allra mest emot att kunna säga att jag sett Bonnie Tyler live sen. 

Angående det så finner jag det intressant hur Storbritannien verkar skicka stora artister decennier försent. 2009 tävlade ju Jade Ewen med en låt skriven av Andrew Lloyd Webber och visst, låten var fin och allt det där och det gick ju relativt bra. Om jag inte missminner mig kom Jade femma. Men ändå, Andrew Lloyd Webber? Njaaa.

Så, förra året så ställde landet upp med Engelbert Humperdinck, som hade sin storhetstid på sextiotalet! Hur fräscht och nytänkade kändes det på en skala liksom? Ingen född efter 1960 kunde ens relatera med mannen som beskrivs som ”superstjärna”. Nja, det kändes lite.. feltänkt. Att landet kom nästsist kom alltstå inte som någon direkt chock för någon. Utom möjligen Engelbert själv.

På lördag ställer alltså Storbritannien upp med Bonnie Tyler. Bonnie som är en absolut superstjärna men som trots allt hade sin storhetstid på åttiotalet. På något sätt känns det som att storbritannien försöker fiska röster med stora namn men de gör det med ”avdankade” artister som inte längre ses som heta. Hade Bonnie sjungit I need a hero (en av mina favoritlåtar) istället för den där något mesiga balladen hon ställer upp med hade jag jublat högre. Ska de skicka någon ”avdankad” artist så är ju Bonnie ett ypperligt val. Men till nästa gång vore det roligt om de kunske skicka någon som också vi nittiotalister kan identifiera sig med. Så, nästa år samlar ni ihop Posh, Ginger, Baby, Sporty och Scary och skickar Spice Girls. Toppen, då säger vi så! 

tumblr_m8nxag3QCP1ql5yr7o1_500

/ Sara

Schlagerkoma

Direkt efter Melodifestivalens slut så hamnar jag, och många andra med mig, i någon slags schlagerkoma. Visst lyssnar jag på låtarna och det är inte så att jag slutar läsa bloggar och tidningar men jag har ingen hunger efter att själv engagera mig. När det är avgjort så är det ju lixom avgjort. Men nu har xxx gått och Eurovision börjar närma sig med stormsteg och peppen i mig börjar också smyga på. Jag är inget lika stort Eurovision som Mellofan men i år ska jag för första gången se spektaklet live (förvisso bara genrepet, men ändå!) och det ser jag mycket fram emot.

Jag är som sagt inget jättestort fan av Eurovision och är därför ingen som knarkar bidrag innan ”inför-programmen” sänds så hittills har jag inte hört så mycket. Men igår slängde jag ur mig att jag tror Danmark kommer vinna. Vi får väl se om jag får rätt i den saken, men hur som helst så kommer jag återkomma med en närmare analys av bidragen när jag hört dem, närmare bestämt den 21 april. Ses då!

#Eurovision truth part 1: Is Melodifestivalen successful because it’s Sweden’s Eurovision selection show?

It’s that in-between time after the end of Melodifestivalen and the start of Eurovision, and we’re all bored. So Schlagerfiasko is bringing out the inner geek for a series of the nerdiest posts ever seen on this blog. It started last week after I’d (David) had a beer and decided to begin my now-infamous ‘#Eurovision truth’ rant on Twitter. It got a lot of people talking, with lots of agreement – but there was plenty of contention as well. So I’m going to expand on my 140-character limit to explain a few of my points further. And this first one requires GRAPHS (stick with it)…

Little disclaimer – I’d had a glass of Riesling as I collected all these figures together. I think everything is correct, but do tell me if you disagree.

 

 

 

2013 has been a hugely successful year for Melodifestivalen, with outstandingly high viewing figures for the four heats (see the figures here). The show continues to generate massive amounts of publicity for itself (and is there any such thing as ‘bad publicity’?) and everything is marvellous. Which it is.

But my cynicism creeps in (okay, it barges through the door) when I hear Eurovision enthusiasts declaring how countries should follow Sweden’s example to choose their Eurovision entries, and how everyone would have success if they just did a 6-week song competition, or something similar. So how’s that working out for Sweden?

Mello röst 2

This year’s final had 4,130,000 viewers – the second highest since 2002*. Brilliant. And you can’t really argue that Melodifestivalen was ever ‘in trouble’, as some have, when, at its lowest point since 2002 it had 3,592,000 viewers for the final in 2009. On the grand scheme of things Swedish, that is definitely huge.

* I’ve not researched figures before 2002, because the festivaler before that didn’t involve public voting to a comparable level as it has done since 2002. Otherwise, 2013’s contest would be the third-highest rated, with 2000 in second place and 2006 at the top.

Where it gets interesting is when you compare the overall voting figures to the viewing figures. To keep it simple, I have taken the total number of votes counted in each final for this example. That obviously doesn’t factor in anyone who might have voted more than once, so these are definitely not precise comparisons – but they do give a realistic perspective on how viewers feel about influencing the result of the show. I haven’t factored in the influence of the international jury, either, because that was frying my brain. Neither have I considered the various rule changes between 2002 and 2013. This is just a simple survey. To what extent this is skewing my findings maybe a reader can tell me.

So, in 2013, there were 1,644,628 votes counted. That’s a lot of votes. But think about it this way: 1,644,628 out of 4,130,000 viewers means that if every person who voted did so just once each, then 39.82% of the audience felt strongly enough to do so. Again, that’s a sizeable chunk – but if this were a political contest, then such a turnout would arguably not be hailed as a success.

Looking at the percentage of voters compared to the total viewing figures for every final since 2002, then 2008 was the most successful year, with just under 60% (again, don’t forget that it is highly unlikely that each voter voted only once, so the actual percentage could probably be estimated to lie somewhere between 45-59%, maybe – but we will probably never really know for sure).

However, it is difficult to make the case that, as viewing figures increase, then more people are interested in voting for a winner – that they actively care about the final result. From an initial 24.89% in 2002, voting levels have varied. Between 2002 and 2008, it certainly was the case that increasing proportions of the audience were voting year-on-year. But as viewing and voting figures dived in 2009, so the voting proportions began to become less certain. In fact, only 2012 saw a year-on-year increase since 2008 (and a substantial one, from just over 36% to just over 50%), before decreasing again this year.

It’s interesting to look at the heats and andra chans rounds separately from the finals.

Mello röst

There’s a consistent pattern of increased voting in andra chans rounds – only 2003 saw less votes as a percentage of the audience. (Andra chansen 2002 did not feature public voting.)

Meanwhile, voting in individual heats hardly suggests active viewer engagement with the voting process. This year, only 9.15% of the audience voted in deltävling 1 – the lowest proportion of any heat in this sample group. Deltävling 4 saw a series high of 13.20% – but hardly setting the lines alight.

The highest heat voting to date has, almost ironically, been in 2009’s lowest-rated contest, with perhaps nearly 27% of viewers voting in deltävling 2.

So what does this all mean? Well, Melodifestivalen is massively popular. That hasn’t changed, and we’re all grateful for it. But it’s clear that the Eurovision element of the contest arguably isn’t taken ‘as seriously’ by its Swedish audience as it is by Eurovision fans and overseas viewers (or, at least, to the vocal fans who blog, tweet and Facebook about it). Since 2002, never more than just over a quarter of the audience has been compelled to vote in a heat – and certainly not since 2009.

If we look at Sweden’s Eurovision entries from 2002-2012 and order that list in terms of viewing figures, the result isn’t as clear-cut as a simple ‘Sweden knows pop’ would suggest. Two fifths and a winner are excellent results – but then there’s a 19th and 18th. That’s UK territory, surely? But over a decade, of course it’s generally a fabulous record of achievement – that cannot be denied.

Year Finalen viewers Artist & song Eurovision placing
2006 4 240 000 Carola: Invincible/Evighet 5
2012 4 110 000 Loreen: Euphoria 1
2004 4 105 000 Lena Philipsson: It Hurts/Det gör ont 5
2005 4 055 000 Martin Stenmarck: Las Vegas 19
2008 4 045 000 Charlotte Perrelli: Hero 18
2007 3 975 000 The Ark: The Worrying Kind 18
2010 3 870 000 Anna Bergendahl: This Is My Life not a finalist
2003 3 815 000 Fame: Give Me Your Love 5
2002 3 720 000 Afro-dite: Never Let It Go 8
2011 3 670 000 Eric Saade: Popular 3
2009 3 592 000 Malena Ernman: La voix 21

And when the same list is reordered to reflect the proportion of votes received against the viewers for the final (again, being aware that the proportional figures will never be precise), then you’d almost think Sweden hadn’t got a clue. While that top five includes a winner, the other four are comprised of two 18ths, a 21st and a never-made-it-out-of-the-semi.

Year Finalen viewers Artist & song Eurovision placing
2008 4 045 000 Charlotte Perrelli: Hero 18
2007 3 975 000 The Ark: The Worrying Kind 18
2012 4 110 000 Loreen: Euphoria 1
2009 3 592 000 Malena Ernman: La voix 21
2010 3 870 000 Anna Bergendahl: This Is My Life not a finalist
2006 4 240 000 Carola: Invincible/Evighet 5
2005 4 055 000 Martin Stenmarck: Las Vegas 19
2011 3 670 000 Eric Saade: Popular 3
2004 4 105 000 Lena Philipsson: It Hurts/Det gör ont 5
2003 3 815 000 Fame: Give Me Your Love 5
2002 3 720 000 Afro-dite: Never Let It Go 8

I’m not making any judgements with this data – I’m simply trying to extract fact from fiction from the figures (and alliterating all the way). My point is that we shouldn’t automatically assume that Melodifestivalen’s success is dependent on its connection to Eurovision. And that in the past decade, Sweden as a Eurovision nation has been very successful – but by no means does a Melodifestivalen audience know what makes a winning entry. Rather than focus on which songs are Eurovision-worthy, do what I do – just focus on 32 possible reasons for excitement at the start of the cold winter months…

Sara: Festivalen avslutades med flaggan i topp

Så var ännu en melodifestival över. Jag ska erkänna att jag, trots att jag varit bitterfittornas bitterfitta under denna festival, blev positivt överraskad av finalen. Det var så pass snyggt uppbyggt att inte ens Dannys manuskortsläsande programlederi störde mig. Högklassika mellannummer, härliga publikbilder och duktigt artisteri gjorde att finalen utmärkte sig så som en final bör göra.

Slutresultaten var lika väntat som det var förvånande. Att Ulrik Munther inte fick mer poäng av svenska folket förvånade mig lite faktiskt. Han förtjänade betydligt bättre med en av festivalens bästa låtar och dessutom en scenshow i världsklass. Men en tredjeplats är ju bättre än en fjärde.

Något som förvånade mig minst lika mycket var att David Lindgren fick minst röster av svenska folket. Det var alldeles för många låtar i samma genre i årets final och Davids var nog en av de svagare så även om låten i sig var bra så glömdes den bort. David som artist förtjänade även han han bättre.

Jag finner det dock oerhört rörande att endast Anton Ewald, Robin Stjernberg och Yohio fick mer röster av svenska folket än min personliga favorit Louise Hoffsten. Det visar på att om du är tillräckligt älskad av svenska folket och gör din grej utan att varken gå ifrån eller falla för festivalens sätt att göra om artister så kan du lämna tävlingen med huvudet lika högt som du gick in i den. Louise gjorde det hon alltid gjort, levererade en bra låt. Jag tror inte att hon kan bli mer omtyckt av svenska folket snart. Men hon är väl värd all kärlek hon kan få.
Igår tyckte jag att hon såg så skör ut, men med tanke på hennes bakgrund och att hon stod på en scen i live-TV framför 28 000 människor är det kanske inte helt konstigt ändå. Fina, fina Louise!

Låt oss tala lite om Robin Stjernberg sen. Han var inte min personliga favorit men absolut värd segern. Jag gjorde praktik på hans skivbolag under förra våren och träffade honom vid flertalet tillfällen. Trevligare och mer sympatisk kille får man leta efter. Jag vet att Robin arbetat oerhört hårt för den här segern och det ska bli väldigt kul att få heja fram honom i Malmö Arena i maj. Jag är övertygad om att han kommer göra sitt yttersta för att visa svenska folket att de skickade rätt.

Yohio å andra sidan, som var storfavorit, fick förvisso svenska folkets största poängskörd men föll inte alls europa i smaken. Jag hade inte sett Yohio innan finalen och jag blev inte särskilt imponerad. Speciellt inte när han, några sekunder innan Robin får sina poäng, filmas samtidigt som han säger ”Vi kommer vinna” till sin bandkollega. Jag vet inte, jag är inte så mycket för jante men ändå kändes det lite osmakligt och fel. Nä, det hade inte känts bra att skicka Yohio till Europa.

Övriga tävlanden gjorde alla bra ifrån sig men förutom Sean Banan, som gjorde mig fånigt lycklig, utmärkte sig ingen så mycket. Jag tycker att startfältet var kanske lite för homogent. Inte så att det mest var män utan att det lät lite för lika.

Mellanakterna var istället det som utmärkte sig.

Loreen var en klass för sig. Euphoria framförd av de fina ungdomarna från Adolf Fredriks musikklasser och Manillaskolan gjorde mig både tårögd och mållös. Så fint. De 60 sekunder som Loreen var med visade också tydligt på den klasskillnad som det är mellan tävlingens bidrag förra året i jämförelse med detta år.

Sketchen med Lynda Woodroff  var lika lika rolig som förväntat och jag vred mig av skratt i soffan. Edward af Sillén ska ha en stor eloge för arbetet med årets manus och alla de öppnings och mellanaktsnummer han gjort. Även Gina Dirawi tycker jag har utmärkt sig och speciellt i finalen visade hon vilket superproffs hon är. Speciellt när hon får möjligheten att improvisera. Då är hon verkligen en stjärna!

Fantastiska Carola sen, som faktiskt var en av mina absolut första idoler gjorde en 2013-version av främling. Tyvärr kändes det inte så fräscht som det borde och utan allsången i slutet hade det nog tyvärr fallit ganska platt. Misstolka mig inte fel nu, jag tyckte att versionen var fantastisk och att det var jättefint att se Carola i tävlingen men det var något som fattades där. Åsikterna må gå isär men enligt mig må Carola vara Sveriges bästa sångerska men någon artist lär hon aldrig bli.

Sammanfattningsvis känns det ganska skönt att lämna den här festivalen bakom sig och att få lämna den med flaggan i topp. Nu blickar vi framåt mot Maj och Eurovision Song Contest. Det kommer bli grymt!

Lina: Bara slutspurten kvar nu

Så var finalfältet komplett efter en spännande Andra Chans tävling. Jag tyckte, som jag tidigare nämt, att AC i år innehöll musik mer i min smak än vad finalen gör så för mig var det en väldigt trevlig kväll. Jag tyckte dessutom att det nya tävlingsupplägget fungerade bra och att svenska folket röstade rätt (hurra!). Jag hade ju så klart gärna sett Hello Goodbye gå vidare men förstod redan från början att den skulle få det svårt. You är en värdig finallåt även om jag fortfarande är lite allergisk mot Robins röst och att jag tycker han borde ändra sin styling. Kommer vi då in på Anton och Begging så hittar vi en bättre styling (dock ej min stil, men det känns ju oviktigt i sammanhanget), något sämre låt och sångare men helt klart en stjärna som går genom rutan och platsar, precis som Robin, i finalen.

På lördag avgörs finalen (nähä, tänker ni) och den kommer jag se på plats i Friends Arena. Jag har varit lite skeptiskt till detta faktum tidigare när bidrag efter bidrag som inte alls är min påse har gått vidare, men nu har jag smått börjat se fram emot det ändå. Det lär ju bli en spännande final om inte annat. Förra året kändes det ganska självklart att Loreen skulle vinna, och året innan att det skulle stå mellan Eric och Danny, men detta år känns öppet. Blir det Ulrik, Yohio, Ralf eller kanske någon annan? På lördag vet vi!